Efter ett par dagar på Lanta känns det nu redan som hemma igen. Älskar det här stället så mycket och det finns så mycket som är fantastiskt med Koh Lanta.

En av de sakerna är en slags gruppgemenskap som finns bland svenskarna här. Många är här på lite längre tid, eller permanent, och man ställer upp för varandra.

Ett bevis för det är det oerhört snälla erbjudandet vi fick från familjen Apell - Anna och Håkan, att låna en resesäng av dem och vi tackade lättat ja till det så att vi har en säng till Charlie fram tills att den andra kommer i posten. Så de ringde och beskrev vart de bor på Lanta, och vi åkte till deras mysiga hem här på ön. De bor här under längre perioder under året, men visade sig annars höra hemma i mina hemtrakter - Lysekil, som ju inte är så långt från Fjällbacka.

Efter lite småprat skulle vi så prova att montera resesängen. Eller ja, vi och vi.... Det var ju grabbarna som bestämde sig för att plocka upp den ur kartongen och kavla upp ärmarna och så skulle de ju i ett nafs sätta ihop den där enkla lilla konstruktionen....

he he he he säger jag bara.... he he he....

Jag och Anna stod storögt och tittade på medan grabbarna med svetten allt mer ymnigt rinnande kämpade med resesängen. Allt medan de började grymta och muttra allt mer och ord som "konstruktionsfel" började höras mellan sammanbitna tänder.

Efter tio minuters fajt som i episkhet närmast kan jämföras med kampen mellan Kapten Ahab och den vita valen - så bet till slut Martin i det sura äpplet.

Han plockade upp manualen och började läsa.

Vi kvinnor stod storögt med var sin bebis på armen och trodde knappt våra ögon. En man med en bruksanvisning i nävarna. Hade vi funnit oss i det ögonblicket hade vi rusat efter en kamera. Men på något sätt var ögonblicket, händelsen, så stor att vi inte ville bryta magin.

Vi väntade andaktsfullt på vad som nu skulle ske.

Martin läste. Grymtade. Tittade på sängen. Tittade lite i bruksanvisningen igen. Visade Håkan. Håkan grymtade lite. Torkade svetten ur pannan. Tittade också lite på den minst sagt icke monterade sängen.

Sen ryckte de lite till i sängen. Martin förklarade att bruksanvisningen var "idiotisk" och att det "inte stod något i den".

De försökte fem minuter till. Anna och jag hade fortfarande inte hämtat oss från åsynen av Mannen och Bruksanvisningen.

Så till slut hände det. Männen slängde upp händerna i luften, suckade uppgivet och sa; "nä det här går inte. Ni för försöka. Men det måste vara något fel på den."

Anna och jag tittade på varandra. För ett ögonblick ekade stillheten i rymden av spänd förväntan. Vi kände oss som inför en os-invigning, eller som svenska ishockespelarna måste känna sig sekunderna innan pucken släpps ner, i en finalmatch mot Ryssland.

Jag greppade bruksanvisningen med darrande händer. Mycket stod på spel nu. Det var den uråldriga kampen som skulle avgöras här. Spelplanen var utlagd. Tärningen var kastad. Det var män mot kvinnor, kvinnor för kvinnor, kvinna mot resesäng.

Jag läste instruktionerna. Tittade på sängen. Visade Anna en rad i bruksanvisningen. Hon tittade på sängen.

Sedan. Efter en nick från Anna. Knappt skönjbar. Så drog jag upp botten i sängen som killarna tryckt ner det första det gjorde när de skulle montera sängen.

Sedan tog vi tag i två sidor var av den hopsjunkna sängen. Drog en sida i taget uppåt.

Klick
Klick
Klick
Klick

Sängen var färdigmonterad.

Vi sa inget. Ögonblicket var för stort för att förstöras av onödiga kommentarer. Men killarna visste. De visste att ögonblicket nu var inne. Att något avgörande hade skett.

Årtusenden av manlig dominans var nu över. Vi behöver dem inte mer.


Nu återstår bara att lära sig kissa stående också.

;-)

För övrigt har familjen Apell en fin hemsida där de också bloggar!

http://www.vackralanta.se/