Berättade ju innan vi åkte ner hur efterlängtad Charlie var. Och kan säga att glädjen när han nu kom ner övergick allt jag någonsin kunnat tänka mig....

Men det jag tycker är mest rörande är hur beskyddande Meja och Wille är mot Charlie. Det roliga är att Wille har alltid varit sådan med Meja. Det skiljer ju bara ett år och nio månader mellan dem, men redan från början hade han inställningen att jag och hans pappa inte riktigt kunde betros med hennes omvårdnad, utan han var den enda som riktigt och bra kunde ta hand om hans "lilla gumma" som han kallade henne.

Och nu är de båda likadana mot Charlie, vilket rör mitt hjärta så enormt. Igår t ex så följde jag och Charlie med Meja bort till min exman och hans nya tjej som hyr ett hus fyra hus ifrån oss här och barnen nu kunnat springa emellan på ett väldigt smidigt sätt. Jag skulle då sätta ner Charlie på stengolvet en stund medan vi småpratade, för han väger trots allt sina modiga 11 kg och min armstyrka är sådär....

"Nej!" skrek Wille högt när Charlies rumpa närmade sig marken. "Du kan inte sätta ner honom där, tänk om en myra biter honom!".

Jag tittade mig oroligt omkring efter dessa säkerligen gigantiska pissmyror som måste finnas där, redo att gå till anfall. Men såg bara en pytte, pytteliten vilsen myra som förskrämt pilade iväg från oss.

"Gubben det är ingen fara," sa jag och satte ner Charlie. Och fick "blicken" av Wille. Den blicken som mina barn ständigt ger mig vad gäller Charlie. Blicken som säger att jag är en amatör och en klåpare i deras ögon vad gäller att ta hand om deras älskade lillebror. Blicken som säger att jag helt enkelt inte är betrodd vad gäller hans omvårdnad. Och inte Martin heller för den delen.

Nästa blick kom när Charlie kröp under en stol och började flytta på den. Wille skulle över till sin kompis Theodor men stod kvar och tittade bekymrat mellan mig och Charlie.

"Mamma jag kan inte gå ifrån honom här. Han kan SKADA sig!"

Jag - "Men wille det är ingen fara, han flyttar jämt på stolar hemma. Han slår sig inte."

Då fick jag BLICKEN igen. Och Wille flyttade sig inte ur fläcken utan suckade och stod demonstrativt kvar och vakade som en hök över lillebror tills jag lyfte upp Charlie för att gå. Då drog han en suck av lättnad över att lillebror överlevt denna stora fara, och sprang iväg till sin kompis.

Och sådär har vi det hela tiden. Jag skojar inte. Var femte minut när barnen är kring Charlie hör vi små ljusa röster som säger saker som:

"Mamma, bär honom inte bara med en arm du kan TAPPA honom!"
"Martin, du kan inte lyfta honom så högt, tänk om han glider ur händerna!"
"Mamma, sätt inte ner Charlie så nära trappan, tänk om han trillar!" (Trappan typ 50 m bort..)

Osv osv.... Det är som en ständig oroskör och helst skulle de vilja bädda in Charlie i bomull och ha honom i en liten vadderad bur.

Och lite enerverande är det att bli betraktad som en sån klåpare vad gäller skötseln av Charlie....... :-)

Men samtidigt spricker nästan hjärtat av kärlek och stolthet över hur de känner för sin lillebror.

Och nu sitter min underbara tjej och frågar varannan minut medan lillebror lagts en stund för att sova:

"Men mamma när VAKNAR han egentligen?"

:-)