Som framkommit av Martins blogg så åker vi ju snart till Thailand. Vi skall vara borta i fem veckor och vi räknar just nu sekunderna.

Mina tvä äldsta barn åkte dit (Koh Lanta) redan för drygt två veckor sedan med sin pappa så vi kör lite stafettpinne och löser av varandra, så att barnen får cirka två månader där - och går då i svensk skola och dagis där.

Har ju längtat ihjäl mig efter dem, men tack vare moderna tekniken kan vi ju numera inte bara prata med varandra utan också se varandra via webbkamera. Dock brukar följande scenario utspela sig varje gång vi ringer upp:

Jag: "Heeej älsklingarna!!!"
Barnen: "Hej mamma. Var är Charlie?"
Jag: "Han kommer strax. Hur har ni det??!"
Barnen: "Bra mamma. Men du, när kommer Charlie?"
Jag: "Han har precis vaknat Martin hämtar honom nu. Badar ni mycket?"
Barnen: "Ja det gör vi. Hur långt är strax? Är Charlie här snart?"
Jag (börjar bli aningen frustrerad): "Om en minut. Hur går det i skolan?"
Barnen: "Bra. Men mamma när KOMMER Charlie?"

Vid det här laget brukar jag ge upp. Springa och hämta Charlie. Sätta honom i knät framför webbkameran. Sedan pratar de med honom i tio minuter.

Bara att acceptera. Sedan Charlie kom har jag degraderats till en andra klassens medborgare här hemma. Jag är helt enkelt numera bara PSVC - "Person Som Värpte Charlie"

Fast aldrig har nog någon varit så lycklig över att komma tvåa. Brukar få tårar i ögonen flera gånger om dagen över hur stor och bottenlös deras kärlek är till sin lillebror. :-) Är helt fascinerad - Har inte varit en sekunds svartsjuka sedan han föddes. Frågade faktiskt till och med lite oroligt min äldsta, min kloka och lillgamla son vid ett tillfälle för ett par månader sedan:

"Tycker ni att ni fått tillräckligt med uppmärksamhet sedan Charlie föddes?"
Wille lade pannan i djupa veck, funderade lite, och sade sedan förnumstigt:
"Nej mamma det tycker jag nog inte. Men det gör inget mamma. För vi vet att Charlie behöver mycket mer uppmärksamhet."

Hur kan man vara så klok och generös när man är sju år gammal??!!

Och jag vet två som längtar ihjäl sig efter att snart få krama honom och pussa hans tjocka kinder.

Och Martin och jag är ju bara PSHMSC - "Personerna Som Har Med Sig Charlie"

(ha ha jo korrekt uppfattat - jag försöker fortfarande skjuta upp att göra någon form av seriöst jobb-inlägg.... ;-)