Min son måste nog faktiskt sägas vara en äkta och sann djurvän. Wille har alltid älskat djur och natur, och har en slags öm, omvårdande kärlek för allt levande. Och jag älskar det draget hos honom. Men det finns tillfällen då jag tycker han drar det aningens, aningens för långt...

Som häromkvällen. Vi sitter uppe och tittar på TV, barnen ligger nere och är precis på gång att somna. Så hör vi plötsligt hur det rumstrerar runt lite nere i vardagsrummet. Vi spetsar öronen, men inget mer händer på en stund. Sen rumstrerar det runt igen. Och fem minuter senare kommer Wille upp och förklarar lugnt: "Det är en kackerlacka nere. En stor. Jag har försökt fånga den men jag får inte tag på den för jag hittar ingen burk."

Ok. Djupt andetag. Kackerlackor är typ det äckligaste jag vet. Men jag är vuxen. Och jag är mamma. Så det är bara att ta ett djupt andetag och gå ner. (Martin är ännu räddare för kackerlackor än jag så han fick plötsligt mycket väldigt viktiga saker att göra på datorn..... )

Mycket riktigt. En riktigt stor fet äcklig kackerlacka häckar på golvet nere, precis utanför den stängda dörren till Charlies rum.

"Nu är den så stilla så nu kan jag nog fånga den mamma," förklarar Wille och tillägger: "Ge mig en burk mamma."

Jag gör som han säger. Det är inte ofta min 7-åring får köra med mig, men när det gäller att lyfta ut en kackerlacka är jag beredd att curla honom till månen om så krävs...

Med stor koncentration närmar han sig kackerlackan med sammanbiten min. Och i en snabb, precis, rörelse sätter han burken över.

Nu då? tänker jag. Hur skall han få ut fanskapet?

Ingen match för Wille visar det sig. Han beordrar mig nu att hämta ett pappersark och en av syrrans teckningar får godkänt att användas. Försiktigt skjuter han pappret under burken, och lyfter sedan upp hela skapelsen och ytterst, ytterst försiktigt bär han ut alltihop medan han kuttrande pratar med kackerlackan;

"Inte vara rädd lilla kackerlackan, nu skall du få komma ut, där får du det mycket bättre."

Jag står och försöker behärska kräkreflexen.

Kackerlackan släpps ned en bit bort på vår gräsmatta samtidigt som det kliar enormt i min högerfot av lusten att sätta ner den tungt över det äckliga djuret. Men Wille skulle aldrig förlåta mig.

Idag fanns kackerlackan fortfarande kvar ute. Martin hittade den och kunde inte låta bli att skoja med Wille och höjde ett kvastskaft som för att mosa den. Willes skrik måste hörts ända bort till Phukhet.....

"Neeej!!!! Du får inte döda den!!"

Så kackerlackan bars istället bort till sin version av himlen. Sopberget.

Och min son är lycklig i förvissningen att ännu ett djur är räddat och har det bra.

Önskar faktiskt att han nöjde sig med att rädda kattungar....

För övrigt önskar han sig en orm mest av allt på jorden i husdjur. I nödfall en nakenråtta. Som ansvarig och god mor har jag sagt det enda vettiga en frånskild mor kan säga i det läget;

"Prata med din pappa".

;-)