Kan meddela att jag har blivit med hatt här nere….. Jag älskar nämligen hattar men tillfällena man legitimt kan bära dylika huvudbonader i vanliga fall är ju så förskräckligt få – Inbjudningarna till Ascot haglar ju inte liksom…. Men det är en annan sak med svenskarna här nere som är annorlunda mot hemma. Plötsligt vågar man sig på att klä sig i huvudbonader som man hellre skulle falla ner död än visa sig offentligt i hemma. Det sportas både cowboyhattar, fiskarmössor, blingade kepsar – och ja, själv har jag då raskt sett till att slå till på en solhatt. Tycker själv att jag får något lite Garboeskt över mig i den. ;-) Hör mig själv utbrista saker som ”Oh dear”, Och ”Oopsiedaisy” i den.

(Var egentligen spekulant på en ännu större och vidare solhatt. Men den blev nedröstad. "Ser ut som en lampskärm" var det hårda omdömet.) :-)

Och bara för att äckla er blekfisar där hemma måste jag utan särskild anledning påpeka att jag nu är grymt brun.

Bildbevis kommer imorgon.... ;-)

Min son måste nog faktiskt sägas vara en äkta och sann djurvän. Wille har alltid älskat djur och natur, och har en slags öm, omvårdande kärlek för allt levande. Och jag älskar det draget hos honom. Men det finns tillfällen då jag tycker han drar det aningens, aningens för långt...

Som häromkvällen. Vi sitter uppe och tittar på TV, barnen ligger nere och är precis på gång att somna. Så hör vi plötsligt hur det rumstrerar runt lite nere i vardagsrummet. Vi spetsar öronen, men inget mer händer på en stund. Sen rumstrerar det runt igen. Och fem minuter senare kommer Wille upp och förklarar lugnt: "Det är en kackerlacka nere. En stor. Jag har försökt fånga den men jag får inte tag på den för jag hittar ingen burk."

Ok. Djupt andetag. Kackerlackor är typ det äckligaste jag vet. Men jag är vuxen. Och jag är mamma. Så det är bara att ta ett djupt andetag och gå ner. (Martin är ännu räddare för kackerlackor än jag så han fick plötsligt mycket väldigt viktiga saker att göra på datorn..... )

Mycket riktigt. En riktigt stor fet äcklig kackerlacka häckar på golvet nere, precis utanför den stängda dörren till Charlies rum.

"Nu är den så stilla så nu kan jag nog fånga den mamma," förklarar Wille och tillägger: "Ge mig en burk mamma."

Jag gör som han säger. Det är inte ofta min 7-åring får köra med mig, men när det gäller att lyfta ut en kackerlacka är jag beredd att curla honom till månen om så krävs...

Med stor koncentration närmar han sig kackerlackan med sammanbiten min. Och i en snabb, precis, rörelse sätter han burken över.

Nu då? tänker jag. Hur skall han få ut fanskapet?

Ingen match för Wille visar det sig. Han beordrar mig nu att hämta ett pappersark och en av syrrans teckningar får godkänt att användas. Försiktigt skjuter han pappret under burken, och lyfter sedan upp hela skapelsen och ytterst, ytterst försiktigt bär han ut alltihop medan han kuttrande pratar med kackerlackan;

"Inte vara rädd lilla kackerlackan, nu skall du få komma ut, där får du det mycket bättre."

Jag står och försöker behärska kräkreflexen.

Kackerlackan släpps ned en bit bort på vår gräsmatta samtidigt som det kliar enormt i min högerfot av lusten att sätta ner den tungt över det äckliga djuret. Men Wille skulle aldrig förlåta mig.

Idag fanns kackerlackan fortfarande kvar ute. Martin hittade den och kunde inte låta bli att skoja med Wille och höjde ett kvastskaft som för att mosa den. Willes skrik måste hörts ända bort till Phukhet.....

"Neeej!!!! Du får inte döda den!!"

Så kackerlackan bars istället bort till sin version av himlen. Sopberget.

Och min son är lycklig i förvissningen att ännu ett djur är räddat och har det bra.

Önskar faktiskt att han nöjde sig med att rädda kattungar....

För övrigt önskar han sig en orm mest av allt på jorden i husdjur. I nödfall en nakenråtta. Som ansvarig och god mor har jag sagt det enda vettiga en frånskild mor kan säga i det läget;

"Prata med din pappa".

;-)

Det är så mycket som är bra med Koh Lanta men en av de bästa sakerna är den samhörigheten och sociala sidan som svenskar här visar. Vi har gjort både långvariga, och kortvariga bekantskaper här. Igår var vi t ex på middag på en fantastisk resort som heter Layana tillsammans med Maj-Britt, Ulf, Caroline och Johan, som jag lärde känna redan inför/under första resan hit till Koh Lanta, och som blivit en stor och viktig del av ön för mig. Har dessutom lyckats locka Caroline och Johan till att bli Enskedebor! Bara en sån sak! Jätteglad att Martin nu också får lära känna dem jag pratat om så mycket! Och Lanta-vännerna hemma finns med oss här också – Gigi och Johan, som fattas oss här i år….

Sen har vi gjort nyare bekantskaper också i år – underbara familjen Apell, Marcus och Therese två villor bort som sett till att Martin fått både röra på fläsket och använda de små grå i poker. Plus alla de osedvanligt pratsamma, kontaktsökande svenskar som man springer på i sin vardag här hela tiden – de sköna sex mammorna ett par hus bort, som har tagit med sig barnen i åldrar från övre tonåren till Märta tio månader, och dragit hit till Thailand och som verkade ha hur kul som helst!! Hade lite svårt att slita mig därifrån kände jag, efter lite testosteronöverdos när man reser med fästman och inte väninnor…. (Får jag partycrasha om jag blir för less på allt jävla OS-snack här hemma?) 

Sen har vi haft vänner hemifrån som varit här för andra gången på Koh Lanta, Hasse och Nele och det var otroligt mysigt att hänga lite med er här nere också och inte bara i kalla Sverige. Och när de nu åkt vidare kommer snart Lotta (Vimmelmamman) och Threst hit med sin goa Lennox, så jag kan inte annat säga än att vi är sjukt bortskämda här.

Uppdaterat - Kan ju inte missa att nämna Camilla, Edvins trevliga mamma - klart vi skall ordna så killarna får ses när vi kommer hem! Kanon idé! Och Nacka är ju inte långt från Enskede, så det ordnar vi! :-) Sen också Theodor och Angelina med familj, hann ju inte träffa er så länge, men har hört genom barnen hur otroligt roligt kidsen har haft ihop. Glöm inte att skriva er mailadress i kommentarerna här, så får ni lite kort vi tog! :-)

Tack alla svenskar vi både känner och inte känner för att ni gör Lanta till ett så unikt ställe. På många andra ställen i världen känns det emellanåt rätt negativt att det blivit ett ”svenskställe”. Men här är det som om alla svenskar transformeras och blir de avslappnade, varma, hjärtliga människor vi egentligen vill vara, men inte riktigt förmår när vi sitter på tunnelbanan ToR till våra jobb i råkylan och huttrar och knappt orkar svara på tilltal.


Men nu har jag inte tid med er längre - vi skall strax iväg och heja på Martin och ett gäng andra grabbar när de mäter krafterna i volleyboll!

/Camilla

Nu har jag två böcker till att recensera!!!

"Brunstkalendern" av Emma Hamberg.

Gillade Emmas böcker redan innan jag lärde känna henne. Och Brunstkalendern är en klassiskt underbar Emma-bok med varma, engagerande människoöden. Och jag måste faktiskt säga att böckerna får en extra dimension nu när jag lärt känna Emma. För hon är precis som böckerna. Precis lika varm, lika betagande, lika oförstörd, men ändå tuff. Emma är en sån där människa som det är omöjligt att tycka illa om. Och samma gäller för "Brunstkalendern"

"Människohamn" av John Ajvid Lindqvist

Älskade "Låt den rätte komma in", och "Människohamn" är inte oäven den heller. Men den är inte lika magisk som "Låt den rätte..." Absolut läsvärd och välskriven som alltid. Men nja... något saknades i jämförelse med min första förälskelse i första boken av John Ajvid.


Sen kan jag tipsa om en Expressen-artikel idag, där Charlie finns med på armen. :-)


http://www.alltombarn.se/foraldraliv/tatueringar-1.18193

Sol, sol och åter sol.....

Känner att jag börjar bli lite trög i bloggskallen av ovanan vid all denna sol... Så hav förståelse om det är lite glest mellan inläggen emellanåt.... Allt detta solande och badande tär ju på krafterna.... ;-) ;-)

Dock kan jag recensera ännu en bok....

Och jösses säger jag.... Pga en starkt missvisande titel har jag inte förrän nu läst "Vi måste tala om Kevin". Sällan har jag sett en bok som är så fel titelsatt och som skickar så fel signaler om vad boken är för bok. För med den titeln trodde jag den var något åt hållet "Pojken som kallades Det". Och sådana har det ju kommit lite för många av på senare för att jag skulle känna mig riktigt sugen. Men med viss tvekan tog jag mig nu an att läsa den.

Och jösses. Jeeesus.... Vilken bok!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Den handlar om Kevin som en vanlig torsdag plötsligt mördar några av sina klasskamrater och lärare. Boken är skriven ur hans mammas perspektiv och hur hon är den enda som ända sedan Kevin föddes märkt och upplevt att något inte är som det ska med hennes son.

Skakande, stark, välskriven, underbar, skrämmande.

Här kommer nu lite av mina tips till mitt älskade Koh Lanta. Kommer säkert tillkomma fler efterhand, men efter tre resor hit och en känsla av att "komma hem" fast borta när jag kommer till Koh Lanta, så är detta som jag top of mind kan tipsa om just nu.



Äta:



Where Else - Underbar restaurang med skönt laid back känsla. Sitt i och bland vrakbåtar och ät god mat och njut av solnedgången. Wille kallar sedan vårt första besök på Lanta 2006 Where Else för "sjögurkerestaurangen". Detta pga att han upptäckte att lågvattnet på kvällen gör att det ligger sjögurkor på torra land på stranden som behöver räddas. Så han brukar ha fullt sjå medan vi äter, som den stora djurvän han är. Varenda sjögurka måste bäras ut till räddningen i vattnet.....



Moonligt bar - Restaurangen närmast oss där vi bland annat äter frukost varje morgon. Jättegod thaimat och god frukost.



Papaya - Också nära Poseidon villas där vi bor. Inte så mysigt att sitta där men välkänt för sin goda mat som man kan hämta på take away istället. Provade det för första gången idag efter alla goda vitsord, och blev inte besviken.



Bayern - Helt ok mat, men framförallt älskar barnen det för det finns minigolf och wii-spel där på storskärm... Och som svensk kan man också få sitt lystmöte av melodifestivalen och Let's Dance som körs på storskärm med en-två dagars eftersläpning. Då krävs bordsbokning de kvällarna.....



Café de Loup - (tror det heter så) - franskt bageri och café med goda mackor, sallader, och framförallt gott, riktigt nybakt bröd. I affärerna på Lanta finns annars mest väldigt plastigt vitt formbröd.....



Café Garoy - Ligger bredvid Southern Lanta. Svenskt fik som drivs av jättegulliga svenska Laila. Riktigt kaffe, våfflor, kanelbullar mm, likväl som thailändsk mat. Svenska tidningar, svenska böcker går att hitta här.



Mr Wee - Finns ett par stycken på Koh Lanta, bland annat i Saladan. God pizza när man vill ha lite ombyte till thai-maten.



Red Snapper - Också gott alternativ till thai-mat. Har nämligen supergoda tapas.....



Castaway - Nära oss också. God thaimat och förvånansvärt god tex mex mat.



Sunflower - Inte den oas som det var för ett par år sedan. Såg till min bestörtning i år att det blivit helt inbyggt. Men Martin spelar volleyboll där med ett gäng svenska grabbar, och jag vet sen tidigare att de har god thaimat. Dock säger övriga svenskar här att tyska ägaren också kan få till en fantastisk italiensk måltid om man ber honom ett par dagar i förväg.



Pimalai - Nu pratar vi en helt annan kategori.... Pimalai är en femstjärnig resort och maten kostar som på en svensk lyxkrog... Men oj... Vilken upplevelse. Har varit där en gång tidigare och det skall definitivt bli ett besök för mig och Martin också där i år. En helt magisk utsikt och magiskt god mat.



Två restauranger till som står på tur att prova för oss som vi hört om: "The Frog" och "Tapas" - båda inne i Saladan. Men imorgon kväll glädjer jag mig redan åt takeaway från "Red Snapper" medan vi tittar på "Män som hatar kvinnor." :-)



Övrigt

Dreamy spa för massage, ansiktsbehandlingar, manikyr mm.

Fiskpedikyr på det lilla torget bredvid Southern Lanta (man sticker ner fötterna i ett akvarium med små fiskar som sedan "rensar" fötterna från död hud.

Snorkling till Koh Rok

Dagsutflykt till Old Town

Elephanttrekking, monkeyschool och ormshow

Ja, det var lite av det jag kom på nu. Men det kommer säkert mer. :-) Njuter så av varje dag på Lanta!! :-)

Alltså något ÄR skumt med bloggen! Det saknas kommentarer, men andra verkar kunna se de kommentarerna? Jättemärkligt. Och jag har uppdaterat adressen till www.therichbitch.se eftersom jag glömde ett "the" i adressen - men från mig här kan jag inte se att ändringen slår igenom? Någon på IT på mitt förlag som kan kika på det?

Apropå nätet så shit vad skype är bra!!! Tog tag i skypandet igår och ringde hem, och det är ju faktiskt helt underbart. Superbilligt att ringa och numera jättebra ljudkvalité. Enda är att nätet här svajar lite emellanåt och då bryts ju självklart skype, men det händer inte så ofta och ofta blir uppkopplingen bra igen efter några minuter, så då får man väl ringa upp igen bara.

Men skype är verkligen the shit! :-)

Måste också erkänna att jag inte kan hejda mig från att vara riktigt pinsam ibland.... För det är ju det här med att jag överallt ser folk som ligger och läser mina böcker här. Och jag blir fortfarande så berörd av det. Visst tycker jag det är superkul att se spanska bestsellerlistor och annat med mina böcker högt upp på placeringarna - men inget slår att se dem faktiskt bli lästa av vilt främmande människor. Det är otroligt svårt att förklara varför det känns så stort. Men det gör det.

Så ibland kan jag bara inte hejda mig från att vara pinsam. Som idag. Såg en kille och hans tjej på stranden, där killen låg och läste "Isprinsessan". Och utan att jag själv riktigt vet hur det gick till, så rörde sig mina fötter fram till dem, och jag hör mig själv säga; "Skall jag berätta vem mördaren är. Hö hö hö".

Jag skojar inte. Jag lade faktiskt till ett sånt där riktigt töntigt "hö hö hö" skratt efter den meningen.

Vill alltid sparka mig själv efteråt för att jag inte helt enkelt kan vara lite cool istället.

Men de såg glada ut ändå. Trots att de blev antastade av ett stycke pinsam författare. :-)

Tänkte dock under tiden jag är här lägga ut min egen läslista på vad jag betar av här nere. Har med mig en hel hög böcker, och mer på väg. :-) De här har jag hunnit med hittills:

Alex Schulman - "Skynda att älska"

Oj. Var skall jag börja. Måste nästan stanna vid att säga; underbar, underbar, underbar. Annars rädd att orden inte riktigt skall räcka till för hur fin jag tycker att boken var. Jo, har några ord till. "Läs den".

Jane Moore - "Exhäxorna"

Lättsmällt brittisk humor. Elakt skitrolig.

Fyrmästarens dotter - Ann Rosman

Träffade Ann i höstas under bokmässan på en middag arrangerad av vår gemensamma agent Nordin Agency. Tyckte mycket om Ann personligen, och var därför lite nervös nu när jag äntligen skulle läsa hennes deckare som jag hört mycket om. Men jag hade inte behövt vara orolig. Hon skriver bra, har fängslande karaktärer man bryr sig om, och Marstrandsmiljön är fångad på pricken! Kan efter att ha läst den verkligen varmt rekommendera den!


Ja det var det jag hunnit med hittills - är nu halvvägs i Camilla Ceders "Fruset ögonblick" och återkommer med rapport när jag läst den. :-)

Håller på och samlar på mig så mycket Lanta-tips det bara går! :-) Så avvaktar lite med mina egna tips någon vecka till men så länge kan ni få många bra Lanta-tips på http://www.therichbitch.se/


Lite humor för övrigt att åka till Thailand och sitta här och vara pokeränka ikväll... ;-)

Fast så farligt är det inte... Bara ikväll och går inte direkt någon nöd på mig...... :-) Har laddat DVD-spelaren med min favorittyp av film - den typen som börjar med "This is based on a true story", bebisen sover gott, jag har en pepsi max och en stor skål med världens godaste Tom Kha Gai framför mig.... Life is good! Martin who? :-)

Liten fortsättning på inlägget igår....

Meja igår, medan hon sitter med Charlie i famnen: "Mamma, det här är den finaste bebisen i hela världen!"

Jag: "Jo, han är jättefin, men vet du mamma tycker att alla hennes tre barn varit världens finaste bebisar. Ni var precis lika fina bebisar."

Meja tittar förebrående på mig: "Du tycker så för du är mamma. Då tycker man att alla barnen är lika fina. Men mamma. Nu ÄR det faktiskt så att han är den finaste bebisen i hela världen."

Kan säga att hennes min visade att det inte var lönt att argumentera.....

Ha ha ha ha snacka om att vara lillgammal. OCH kär i sin lillebror. :-)

Annars flyter dagarna på i sakta mak här. Körde Wille för första gången till skolan imorse, och det ÄR lite power att sätta sig bakom ratten på en stor bil och köra på fel sida vägen. :-) Som tur är har jag lite vana. Var ensam på Koh Lanta med barnen i tre veckor för två år sedan, och körde då runt i en stor hyrpickup hela den tiden. Dock lärde jag mig aldrig vilken sida blinkersen satt på, så vindrutetorkarna gick flitigt i solskenet. Så även denna gång kunde jag konstatera imorse. :-)

Snart dags att hämta Wille i skolan igen. Dock hade någon frågat på Martins blogg efter Koh Lanta-tips, och ett sådant inlägg kommer efter det här, så får Martin länka hit.

Berättade ju innan vi åkte ner hur efterlängtad Charlie var. Och kan säga att glädjen när han nu kom ner övergick allt jag någonsin kunnat tänka mig....

Men det jag tycker är mest rörande är hur beskyddande Meja och Wille är mot Charlie. Det roliga är att Wille har alltid varit sådan med Meja. Det skiljer ju bara ett år och nio månader mellan dem, men redan från början hade han inställningen att jag och hans pappa inte riktigt kunde betros med hennes omvårdnad, utan han var den enda som riktigt och bra kunde ta hand om hans "lilla gumma" som han kallade henne.

Och nu är de båda likadana mot Charlie, vilket rör mitt hjärta så enormt. Igår t ex så följde jag och Charlie med Meja bort till min exman och hans nya tjej som hyr ett hus fyra hus ifrån oss här och barnen nu kunnat springa emellan på ett väldigt smidigt sätt. Jag skulle då sätta ner Charlie på stengolvet en stund medan vi småpratade, för han väger trots allt sina modiga 11 kg och min armstyrka är sådär....

"Nej!" skrek Wille högt när Charlies rumpa närmade sig marken. "Du kan inte sätta ner honom där, tänk om en myra biter honom!".

Jag tittade mig oroligt omkring efter dessa säkerligen gigantiska pissmyror som måste finnas där, redo att gå till anfall. Men såg bara en pytte, pytteliten vilsen myra som förskrämt pilade iväg från oss.

"Gubben det är ingen fara," sa jag och satte ner Charlie. Och fick "blicken" av Wille. Den blicken som mina barn ständigt ger mig vad gäller Charlie. Blicken som säger att jag är en amatör och en klåpare i deras ögon vad gäller att ta hand om deras älskade lillebror. Blicken som säger att jag helt enkelt inte är betrodd vad gäller hans omvårdnad. Och inte Martin heller för den delen.

Nästa blick kom när Charlie kröp under en stol och började flytta på den. Wille skulle över till sin kompis Theodor men stod kvar och tittade bekymrat mellan mig och Charlie.

"Mamma jag kan inte gå ifrån honom här. Han kan SKADA sig!"

Jag - "Men wille det är ingen fara, han flyttar jämt på stolar hemma. Han slår sig inte."

Då fick jag BLICKEN igen. Och Wille flyttade sig inte ur fläcken utan suckade och stod demonstrativt kvar och vakade som en hök över lillebror tills jag lyfte upp Charlie för att gå. Då drog han en suck av lättnad över att lillebror överlevt denna stora fara, och sprang iväg till sin kompis.

Och sådär har vi det hela tiden. Jag skojar inte. Var femte minut när barnen är kring Charlie hör vi små ljusa röster som säger saker som:

"Mamma, bär honom inte bara med en arm du kan TAPPA honom!"
"Martin, du kan inte lyfta honom så högt, tänk om han glider ur händerna!"
"Mamma, sätt inte ner Charlie så nära trappan, tänk om han trillar!" (Trappan typ 50 m bort..)

Osv osv.... Det är som en ständig oroskör och helst skulle de vilja bädda in Charlie i bomull och ha honom i en liten vadderad bur.

Och lite enerverande är det att bli betraktad som en sån klåpare vad gäller skötseln av Charlie....... :-)

Men samtidigt spricker nästan hjärtat av kärlek och stolthet över hur de känner för sin lillebror.

Och nu sitter min underbara tjej och frågar varannan minut medan lillebror lagts en stund för att sova:

"Men mamma när VAKNAR han egentligen?"

:-)

Efter ett par dagar på Lanta känns det nu redan som hemma igen. Älskar det här stället så mycket och det finns så mycket som är fantastiskt med Koh Lanta.

En av de sakerna är en slags gruppgemenskap som finns bland svenskarna här. Många är här på lite längre tid, eller permanent, och man ställer upp för varandra.

Ett bevis för det är det oerhört snälla erbjudandet vi fick från familjen Apell - Anna och Håkan, att låna en resesäng av dem och vi tackade lättat ja till det så att vi har en säng till Charlie fram tills att den andra kommer i posten. Så de ringde och beskrev vart de bor på Lanta, och vi åkte till deras mysiga hem här på ön. De bor här under längre perioder under året, men visade sig annars höra hemma i mina hemtrakter - Lysekil, som ju inte är så långt från Fjällbacka.

Efter lite småprat skulle vi så prova att montera resesängen. Eller ja, vi och vi.... Det var ju grabbarna som bestämde sig för att plocka upp den ur kartongen och kavla upp ärmarna och så skulle de ju i ett nafs sätta ihop den där enkla lilla konstruktionen....

he he he he säger jag bara.... he he he....

Jag och Anna stod storögt och tittade på medan grabbarna med svetten allt mer ymnigt rinnande kämpade med resesängen. Allt medan de började grymta och muttra allt mer och ord som "konstruktionsfel" började höras mellan sammanbitna tänder.

Efter tio minuters fajt som i episkhet närmast kan jämföras med kampen mellan Kapten Ahab och den vita valen - så bet till slut Martin i det sura äpplet.

Han plockade upp manualen och började läsa.

Vi kvinnor stod storögt med var sin bebis på armen och trodde knappt våra ögon. En man med en bruksanvisning i nävarna. Hade vi funnit oss i det ögonblicket hade vi rusat efter en kamera. Men på något sätt var ögonblicket, händelsen, så stor att vi inte ville bryta magin.

Vi väntade andaktsfullt på vad som nu skulle ske.

Martin läste. Grymtade. Tittade på sängen. Tittade lite i bruksanvisningen igen. Visade Håkan. Håkan grymtade lite. Torkade svetten ur pannan. Tittade också lite på den minst sagt icke monterade sängen.

Sen ryckte de lite till i sängen. Martin förklarade att bruksanvisningen var "idiotisk" och att det "inte stod något i den".

De försökte fem minuter till. Anna och jag hade fortfarande inte hämtat oss från åsynen av Mannen och Bruksanvisningen.

Så till slut hände det. Männen slängde upp händerna i luften, suckade uppgivet och sa; "nä det här går inte. Ni för försöka. Men det måste vara något fel på den."

Anna och jag tittade på varandra. För ett ögonblick ekade stillheten i rymden av spänd förväntan. Vi kände oss som inför en os-invigning, eller som svenska ishockespelarna måste känna sig sekunderna innan pucken släpps ner, i en finalmatch mot Ryssland.

Jag greppade bruksanvisningen med darrande händer. Mycket stod på spel nu. Det var den uråldriga kampen som skulle avgöras här. Spelplanen var utlagd. Tärningen var kastad. Det var män mot kvinnor, kvinnor för kvinnor, kvinna mot resesäng.

Jag läste instruktionerna. Tittade på sängen. Visade Anna en rad i bruksanvisningen. Hon tittade på sängen.

Sedan. Efter en nick från Anna. Knappt skönjbar. Så drog jag upp botten i sängen som killarna tryckt ner det första det gjorde när de skulle montera sängen.

Sedan tog vi tag i två sidor var av den hopsjunkna sängen. Drog en sida i taget uppåt.

Klick
Klick
Klick
Klick

Sängen var färdigmonterad.

Vi sa inget. Ögonblicket var för stort för att förstöras av onödiga kommentarer. Men killarna visste. De visste att ögonblicket nu var inne. Att något avgörande hade skett.

Årtusenden av manlig dominans var nu över. Vi behöver dem inte mer.


Nu återstår bara att lära sig kissa stående också.

;-)

För övrigt har familjen Apell en fin hemsida där de också bloggar!

http://www.vackralanta.se/

??? Extremt märkligt??? Först låg alla nya kommentarer under inläggen - men nu är de borta?? Puts väck??

Öh sajber-spöke någon?

Hej på er!

Åh nu börjar man känna sig som en människa igen!! Jag höll ut i över trettio timmar vaken, och Charlie kraken var också tapper och stod ut med att bara få sova några kortare stunder under dagen. Sedan kraschade han en stund efter nio och sov tills hans väcktes halv sju som vanligt, utan att ha vaknat under natten! Så det känns som vi är på banan nu! (Ja förutom Charlies klena pappa dock förstås som är dunderförkyld och typ inte sovit nåt inatt...)

Och sängsituationen kan vara på väg att lösa sig. Tack snälla ni för alla erbjudanden om hjälp i olika varianter!! I natt fick vi göra en lite temporär situation där vi barrikaderade in honom på en madrass på golvet med hjälp av kuddar, möbler och annat som stod till buds. Funkade men känns inte helt pålitligt så förhoppningsvis löser det sig idag.

Och för att att svara på lite av frågorna i kommentarerna - vi hyr ett privathus, så finns inget hotell som vi kan låna ifrån. Och Koh Lanta är så litet så det finns ingen affär som har barnsängar. Men som sagt - vi kontaktar er under förmiddagen idag som var så snälla så ni erbjöd att vi kunde låna er. Otroligt snällt.

Dessutom vill bara jag kommentera det som också kom några repliker om. Dvs att några suckar lite över oss och konstaterar "i-landsproblem" plus att det är fräckt ansåg någon att bli sur på personal som gör fel och "alla gör misstag."

För det första vill jag säga att Barnens Hus i Nacka hört av sig, varit jättetrevliga, och erbjudit sig att bums skicka ner en säng. Så en eloge till dem för detta!

Sen håller jag med om i-landsproblemsanmärkningen. Jo visst är det i-landsproblem. Men som för alla människor från i-land så har vi ju turen att de allra, allra flesta av de små vägbulor som dyker upp i livet är just - i-landsproblem. Och nog borde man vara sådan att man då inte klagar. Men sådan är inte jag. Och sådan är nog inte de flesta av oss. Samtidigt är man ju ändå själv medveten om att det inte är jordens undergång direkt...

Fast jag måste erkänna att när vi upptäckte detta igår och man var inne på 24 timmen utan sömn så ha ha ha jo, nog kändes det i DET läget lite som att armageddon var nära.... ;-) För saken är ju den att Charlie kryper som besatt just nu och det känns läskigt att han potentiellt sett skulle kunna komma ut och krypa runt på natten, när det finns trappor och annat här. Ger inte mycket ro i nattsömnen för oss föräldrar kan jag säga...

Och har man rätt att bli sur på butikspersonal som gör misstag. Ja det tycker jag nog. Jag betalar för en vara. Jag skall ha den varan jag betalar för. Och jag förväntar mig att man i butiken vet vilken som är rätt vara att skicka med mig hem. Så jo, jag tycker man har rätt att reagera.

Men som sagt - de hörde av sig jättesnabbt och har varit mycket trevliga och helt inställda på att hjälpa till och lösa problemet. Och enligt min gamla bok i marknadsföringsteori från när jag gick på Handels (Kan det varit i Kotler? Eller var det i någon speciell servicemanagement bok kanske?) så har jag för mig att det stod i teorin att en kund som får fel i varan/servicen och sedan blir hanterad på ett bra sätt och får felet åtgärdat - i många fall kan bli en nöjda kund än om felet aldrig inträffat. Låter knäppt men det märkliga är ju att det faktiskt lite funkar så....

Nu skall den här bortskämda i-landsmänniskan koka sig en kopp kaffe, sätta sig ute och titta ut över havet och njuta av den varma, sköna morgonen medan jag funderar lite på om vi skall äta frukost hemma eller gå längs stranden till en mysig restaurang och äta frukost.. Åh nej förlåt! Ni har visst snö och kallt hemma!!?? Ägnar en bra stund varje dag åt att cirkla runt och leta parkering bland snövallarna... ?

Dryg? Jag? Näääää dååååååå........ ;-) ;-)

#¤"¤%&%¤# är så jäkla förbannad så jag lipar snart!!!!

Vi var ju så glada att vi hittade en super resesäng att ha med till Charlie här. Lätt att bära, inbyggt myggnät, smidigt att till och med ta med till stranden för dagslurarna.... Och vi hittade den på Barnens Hus i Nacka så det var ju smidigt och bra.

ha ha ha trodde vi ja!!! De har skickat med oss FEL produkt!!! Istället för sängen så har de skickat med ett slags segel som är ett solskydd!! Var omöjligt att se innan man packade upp den för oss som köpte - men personalen får bara inte göra en sån miss!!! Tjejen i butiken hade till och med glatt sålt på Martin en extra iläggsmadrass till "sängen" hon gav honom!!

Så frågan är vad fan gör vi nu? Nu sitter vi här i Thailand utan en säng till lilleman, men med ett "#¤%¤%&& jävla segel till uv-skydd!!

Hur KAN man göra en sån miss!!??

Alltså det FÅR man bara inte göra!!!! :-( :-(

Nu är vi äntligen framme! Resan har gått otroligt bra! Charlie var så snäll så jag har aldrig sett maken! Han sken som en sol och flörtade med alla tills han stupade sin vanliga tid runt 19, sedan sova han fram tills de tände och började servera frukost 1.5 timme innan landning. Och trots att klockan då var runt 01-02 svensk tid vaknade han då också med stora smajlet omedelbart på plats! Otroligt snäll var han!! :-) (och nä nu menar jag inte att barn som skriker på planet är "elaka".... - men hittar inget bättre ord och jag tror ni fattar vad jag menar....)

Sen var det byte i Bangkok till Krabi och där hämtades vi med bil och åkte till Koh Lanta. Vi har hyrt hus, som visade sig vara helt otrolig fint, men vi är så trötta så vi har inte riktigt hunnit börja uppskatta det än.....

Men jag har iaf fått pussa och krama på mina stora barn nu och då försvann tröttheten den stunden!! ;-) Och de har fått pussa och krama på Charlie vilket var prio ett för dem... Oj vilket kram och pusskalas det blev och de ville inte släppa honom! Stor lycka blev det då också när de upptäckte att han lärt sig pussas....

Nu skall vi handla lite baslivsmedel, åka och äta någonstans ikväll, packa upp i den mån vi orkar, och bara försöka komma ikapp tidsskillnaden....

Är det någon som vet OM - och i så fall VAR - man kan låta göra fejktatureringar i egen design? Och menar inte Buttericks-kit där man typ målar själv....

Har ett problem med att åka bort så här länge. Och det är att det ju blir ett så abrupt slut på alla serier jag följer... (Jag är ju lite TV-freak om ni inte visste det och följer ALLDELES för mycket serier...)

Nu känns det t e x lite traumatiskt att lämna dessa serier hängande i luften:

Biggest Loser
Kniven mot strupen
Let's Dance
The real housewives of New Jersey
CSI
CSI NY
Criminal Minds


Mfl, mfl, mfl...

MEN man får ju försöka se lösningarna istället för problemen! (Minns min nya inställning till livet... ;-) Så Biggest loser kan nog förinställas på inspelning de sista få avsnitten. Och kniven mot strupen finns nog sen på TV3s hemsida. Och Let's Dance ryktas det att de visar på Bayern Bar på Koh Lanta. Och "real housewives" finns på nätet att se. Och CSI kan man ju i värsta fall köpa boxen sen i efterhand. Criminal Minds likaså.

Puh, sådär. Nu känns det mycket bättre plötsligt. :-)

Och jag har självklart med mig en hel stacke filmer ner! (Plus en herrans massa böcker - är väl ingen vilde heller... ;-)

Nyheten om sjätteplaceringen över europas mest sålda författare 2009 har jag ju redan berättat om på bloggen.... Men kan nu tillägga att jag blev Sveriges bäst säljande författare 2009 iom att Fyrvaktaren i Sverige såldes i 240.000 ex från det att den kom i september (fram tills nu)!

http://www.webfinanser.com/nyheter/236628/camilla-lackberg---sveriges-bast-saljande-forfattare-2009-pa-plats-sex-i-europa/


Jag är så himla glad!!! - och blir dessutom lite tårögd. Hade aldrig ens i mina vildaste drömmar när jag satt på Fortum och drömde om att bli författare och fnulade på manuset till Isprinsessan på fritiden, kunnat tänka mig att jag ens skulle hamna bland topp tio i Sverige - än mindre ligga etta. Känns lite surrealistiskt...

Nu ser jag härnäst fram emot USA-lanseringen i vår. Det är en notoriskt svår marknad att bryta sig in på som svensk, men ingenting är omöjligt är ju mitt motto.... :-)

Måste bara dela av mig av några rader jag fick från Ingrid som vann deckarstipendiet. Hon går kursen nu och skickade följande rader i ett mail från sitt hotellrum i Stockholm i helgen:


"Din tävling har verkligen haft en otroligt genomslagskraft. Mer än hälften av gruppen på skrivkursen hade inspirerats till kursen efter att ha läst om tävlingen i Amelia samt att de flesta av dessa dessutom hade skickat in bidrag."

Blir så oerhört glad av att läsa detta - det funkar! Stipendiet inspirerar och uppmuntrar precis som avsikten var!! Och som jag sagt tidigare - stipendiet kommer fortsätta som en årlig händelse......

Hittade den här på nätet. Och ok. Jättejobbigt att höra sig själv prata engelska.... Men jag får väl bjuda på det.... ;-)

Intervjun är gjord för cirka två år sedan i London.

http://www.killerreads.com/news/camilla-lackberg-6th-biggest-seller-in-europe/

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1872623/ministermagen-har-vaxt-till-storpolitik-nu-har-alla-asikter-om-birgitta-ohlsson


Det här är också en debatt jag följt med stort intresse senaste tiden. Och det fullkomligt kokar mellan öronen över alla dumheter som den här debatten lockar fram... Värst är ju kvinnan som hävdar att kvinnor helst inte skall gå utanför dörren när de blivit mammor.. herregud....

Nej heja Birgitta säger jag. Finns inte på världskartan att man skulle säga åt en blivande pappa att han skulle tacka nej till en ministerpost för att han skulle ha barn i samma veva. Skulle aldrig hända.

Så nu vänder man helt enkelt på steken. Mamman kör sin ministerpost och pappan kliver in som primär bebisförälder. Varför skulle det vara hemskt medan det är ok om situationen är den omvända?

"Ja, men varför skaffar man barn då om man inte vill vara hemma med dom!" säger de förnumstiga.

- Ja, varför ställer ni inte den frågan till alla pappor som går tillbaka till jobbet efter de där tio första dagarna. Nä då, DET är helt ok. Pappor kan utan problem kila iväg till sina viktiga jobb där de börjar tidigt och kommer hem sent (i många fall). För MAMMAN den allsmäktiga och gudomliga är ju hemma med barnet och då är ju allt bra - pappan kan bara ta och kila iväg till sitt jobb det gör ju ingenting för han är ju fullkomligt överflödig i sammanhanget..... !

"Ja, men amningen då, den är ju så viktig för immunförsvaret och för ANKNYTNINGEN!"

Newsflash. Både hälsa och anknytning funkar alldeles utmärkt utan amning. Istället har amning hos många mammor i Sverige bidragit till att de känt sig deprimerade, nedtryckta i skorna, och värdelösa som mammor, om den inte funkat av någon orsak. Vi är helt rabiata i det här landet vad gäller amning - med BB och BVC-personal som går omkring som zombies med armarna utsträckta framför sig och med stirrande blick mässar i kör; "Måste amma.... måste amma... måste amma..."

Ok kanske inte riktigt så illa, men som nyförlöst och full av hormoner och allmänt chockad, så KÄNNS det faktiskt precis så illa.

Och för övrigt för den som då undrar har Charlie bara ammat i två veckor sen blev det flaska. Vilket var bästa beslutet vi någonsin kunde fattat. Jag hade ändå bestämt mig för att ge det ett rejält försök, vilket jag också gjorde - men det resulterade bara i blod, svett och tårar. Så med tredjebarnsmammans rätt gjorde jag den här gången som JAG instinktivt kände för och mådde bra av. Och då har han också mått bra av det. Han är kärnfrisk, glad som en lärka 24/7 - och knutit an har han både till mig och Martin, plus att han är så trygg att han gärna går från famn till famn med ett leende -och extra mycket chans till anknytning med sin pappa har han ju tack vare flaskmatningen haft eftersom Martin redan från början tagit ungefär var tredje natts matning, och även under dagarna kunnat hjälpa till mycket mer redan från början. Vilken unik chans för dem att knyta an.

Och jo jag VET att det finns mycket fördelar med att amma, jag är ordentligt påläst och insatt så mitt beslut denna gång grundar sig inte i okunskap. Men det finns också en hel del positiva saker att säga om att INTE amma. Och nej inte bara ur självisk synpunkt vilket jag vet kommer vara huvudargumentet mot mig nu, utan även ur bebisens synpunkt som dels fått en glad, tillfreds mamma plus en delaktig pappa som bonus.

Men för att återvända till diskussionen som Birgitta så har nu senaste dagarna ett nytt argument seglat upp på pekpinne-horisonten.... Det är nämligen så att bekymrade expert-pannor rynkas för fostret kan ju skadas av att hon tar sig an ett så stressigt jobb som att vara minister....

äh men herregud..... Stressigt??!! Jo, det är säkert ett väldigt stressigt jobb, men hur mycket lugn och ro under graviditeten tror dessa experter att kvinnor under mindre moderna tider haft. Torparfrun som skulle sköta tio barn, mjölka kor, arbeta på åkern, se till att manfolket fick mat på bordet, att kläderna var hela och lagade, att hemmet var ren och snyggt. Va? Hur lugnt och vilsamt tror experterna att det livet var? Och den typen av liv har ju varit mer norm för mödrar genom historien, än senare generationernas gravidmassage, gravidspa, gå hemma och boa i lugn och ro inför barnets ankomst. Vi tror att det är det normala. Att det är normen. Men det är en lyx. En modern lyx och ett liv som historiens mödrar bara skulle tittat storögt på. Och det är Birgittas första barn. Och ursäkta mig, men vilket jobb kan vara mer stressigt än t ex familjen som väntar barn nummer tre eller fyra, med barn och jobb och hem som skall rattas. Är det skadligt för fostret då? Skall man avstå från t ex ett fjärde barn eftersom det blir för mycket stress under graviditeten?

Så heja Birgitta säger jag. Ditt barn kommer få en underbar närvarande pappa som ger kärlek och trygghet och ditt barn kommer få en mamma som är en stark förebild och någon barnen kommer vara stolt över är deras mamma!

Däremot måste jag säga som en brasklapp att jag tycker det är lika fel oavsett om det är en mamma eller pappa om det visar sig att jobbet man har innebär att man jobbar typ 18 timmar om dygnet för karriärens skull. DÅ håller jag med om att man skall tänka sig för om man verkligen valt rätt tillfälle att bli förälder. Men det får tiden utvisa, och är Birgitta en klok kvinna vilket hon verkar vara, så klarar hon den balansen.

Så you go girl. Lyssna inte på det där tramset om att just mammor skall ha någon slags gräddfil, någon slags magisk betydelse för barn jämfört med pappor som då reduceras till en andra klassens förälder. Det är rent trams. Pappor duger precis lika bra som föräldrar som mammor. Även om vi mammor försöker hålla liv i en myt om att vi är lite viktigare....

Och ja, jag vet att jag i princip sticker in handen självmant i ett bålgetingbo nu... ;-) Men har väl lite fakir i mig antar jag..... ;-)

Finns för övrigt också en grymt bra krönika av Carlos Rojas idag i Aftonbladet - Martin har länkat från sin blogg på www.coolapappor.se. Förhoppningsvis har Carlos rätt - och att det här är sista generationen då vi behöver stå ut med sådana här dumheter som att pappor inte duger lika bra.

Som framkommit av Martins blogg så åker vi ju snart till Thailand. Vi skall vara borta i fem veckor och vi räknar just nu sekunderna.

Mina tvä äldsta barn åkte dit (Koh Lanta) redan för drygt två veckor sedan med sin pappa så vi kör lite stafettpinne och löser av varandra, så att barnen får cirka två månader där - och går då i svensk skola och dagis där.

Har ju längtat ihjäl mig efter dem, men tack vare moderna tekniken kan vi ju numera inte bara prata med varandra utan också se varandra via webbkamera. Dock brukar följande scenario utspela sig varje gång vi ringer upp:

Jag: "Heeej älsklingarna!!!"
Barnen: "Hej mamma. Var är Charlie?"
Jag: "Han kommer strax. Hur har ni det??!"
Barnen: "Bra mamma. Men du, när kommer Charlie?"
Jag: "Han har precis vaknat Martin hämtar honom nu. Badar ni mycket?"
Barnen: "Ja det gör vi. Hur långt är strax? Är Charlie här snart?"
Jag (börjar bli aningen frustrerad): "Om en minut. Hur går det i skolan?"
Barnen: "Bra. Men mamma när KOMMER Charlie?"

Vid det här laget brukar jag ge upp. Springa och hämta Charlie. Sätta honom i knät framför webbkameran. Sedan pratar de med honom i tio minuter.

Bara att acceptera. Sedan Charlie kom har jag degraderats till en andra klassens medborgare här hemma. Jag är helt enkelt numera bara PSVC - "Person Som Värpte Charlie"

Fast aldrig har nog någon varit så lycklig över att komma tvåa. Brukar få tårar i ögonen flera gånger om dagen över hur stor och bottenlös deras kärlek är till sin lillebror. :-) Är helt fascinerad - Har inte varit en sekunds svartsjuka sedan han föddes. Frågade faktiskt till och med lite oroligt min äldsta, min kloka och lillgamla son vid ett tillfälle för ett par månader sedan:

"Tycker ni att ni fått tillräckligt med uppmärksamhet sedan Charlie föddes?"
Wille lade pannan i djupa veck, funderade lite, och sade sedan förnumstigt:
"Nej mamma det tycker jag nog inte. Men det gör inget mamma. För vi vet att Charlie behöver mycket mer uppmärksamhet."

Hur kan man vara så klok och generös när man är sju år gammal??!!

Och jag vet två som längtar ihjäl sig efter att snart få krama honom och pussa hans tjocka kinder.

Och Martin och jag är ju bara PSHMSC - "Personerna Som Har Med Sig Charlie"

(ha ha jo korrekt uppfattat - jag försöker fortfarande skjuta upp att göra någon form av seriöst jobb-inlägg.... ;-)

För övrigt förbannar jag Paul på "Vakna med the voice" som fått mig att fastna i "äckel-men-ändå-fascination-träsket av att tvångsmässigt söka på "Bot fly" på you tube.

Det borde bli en "Rap-attack" som straff.

Har börjat träna mig mer aktivt på det här med positivt tänkande. Att glaset inte är halvtomt utan halvfullt.

Och jag tycker jag börjat få in snitsen riktigt bra. Hade t ex idag glatt mig åt att inviga den nya fina rosa kaffekannan som jag inhandlade på StockHome på Kungsgatan för två veckor sedan. Vi hade en hel hög med familj här och det kändes som ett bra tillfälle.

Och kaffekannan visade sig - med mitt nya positiva tänkande - vara dubbelt så bra som jag trott! Det kom nämligen kaffe från två håll samtidigt!!!! Både ur ovansidan och ur undersidan då kaffe rann ut även genom botten!

Strålande! Kunde fylla två koppar på en gång! Fan de borde tagit dubbla priset för den inser jag nu! Får nog gå tillbaka och förklara det för dem så de inte har en i onödan låg prissättning på denna fantastiska vara!

(visst börjar jag bli ganska bra på detta med att tänka positivt... ha ha ha ;-)

Alltså jag fattar inte hur man är funtad när man stjäl/svindlar pengar överhuvudtaget. Men att stjäla pengar från en välgörenhetsorganisation?! Har alltid undrat vad det är för människor som är kapabla att gå så lågt... Så har nu följt skriverierna om Johan af Donner och jag blir ilsk bara jag ser namnet numera.

Skäms människa säger jag bara. Skäms Johan af Donner. Du har gjort något som är lägre än lägst. Hur har du kunnat stå ut med att se dig själv i spegeln om morgnarna innan du rättat till slipsen och gått till jobbet?

Skäms!

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1871499/hit-misstanks-roda-korsets-pengar-ha-gatt


(Bilden från http://www.resume.se/ )

Nä men nu hade jag faktiskt något konkret att komma med kom jag på - som inte är särskilt arbetsintensivt....

Intervjun idag i P3 Populär!


http://www.sr.se/webbradio/?id=2191870&type=db

Försöker hitta ursäkter att skjuta upp mastodontinlägget med rapport från Barcelona. Allt går i hundratjugo just nu med allt som skall hinnas med innan avfärd så orken tryter lite....


Så lägger ut en liten Charlie-mamma bild som avledare. Så att ni inte skall märka att det inte är särskilt mycket genomjobbade inlägg just nu.... ;-)

Ha ha ha ha ooookeeej.....

Har nu inte bara sett fotona han tog utan också nu läst igenom alla Martins blogginlägg från Barcelona.

Och känner mig bara nödgad att informera min kära fästman om en sak.....

Martin - Det där lilla låga handfatet inne i badrummet - det bredvid toalettstolen - är INTE ett FOTBAD!!!

- Det kallas bidé och är tänkt att användas för tvätt av en heeelt annan del av kroppen....... ;-)

Hej! Oj vilket schema!!! Har inte hunnit blogga en rad, knappt hunnit andas... Men kul har det varit - har haft en strid ström av tidnings, TV och radiointervjuer, sena representationsmiddagar mm mm... Men jag återkommer med bilder och berättelser så fort jag hinner.

Så länge kan ni kika in på Martins blogg och se hur grabbarna Melin haft det i Barcelona! Charlie och hans pappa har hängt och shit vilken grym insats Martin gjort de här dagarna.... !!!

(Se länken till vänster för Martins blogg)